Observerade fyra män i en mycket smal men ganska lång öppen båt med utombordsmotor. De gled förbi vår båt under tiden de försökte starta motorn. Såg hur de hade av motorkåpan, satte på den igen och fortsatte startförsöken utan att få motorn att starta. Hoppade ner i dingen och körde bort till dem och frågade på två av de språken jag nästan behärskar, engelska och teckenspråket, om de ville ha bogsering in till land. Männen såg tacksamma ut och kastade över en ca 40 mm tross till mig. Den grova trossen var omöjlig att fästa i någon av de öglor vi har i dingen så jag fick hålla i den med ena handen och köra dingen med den andra. En av männen erbjöd sig att komma över till mig och hålla i trossen. Upptäckte nu att männen hade kamouflagefärgade byxor och svarta tröjor med texten "Servicio National de Fronteras". Det var alltså den lokala polisbåten jag assisterade.
Trevliga killar men våra kommunikationsproblem är stora. Tänk om man kunnat byta alla franska- och tyskalektioner man hade i skolan mot spanskalektioner. Så roligt det hade varit att vara bättre kunnig i spanska språket.
Innan vi reste från Sverige i höstas besökte vi en vaccinationscentral i Göteborg och gick igenom våra vaccinationsbehov. Diskuterade Gula Febern-vaccination men läkaren vi träffade rekommenderade oss att inte ta den pga den risk som finns för komplikationer. Vi fick ett intyg om detta att visa upp om det skulle efterfrågas i något land under vår segling.
Sedan dess har våra planer ändrats. Då var planen att gå genom Panama-kanalen och ut i Stilla Havet. Nu är planen att besöka Honduras, Guatemala och Belize. Länder där Gula Febern kan förekomma. Även här i San Blas finns numera en viss risk för Gula Febern.
Där vi nu befinner oss, i Nargana, kom vi förbi en vårdcentral och förhörde oss om möjligheterna att bli vaccinerade. Inga problem. Vi hämtade våra gula vaccinationsböcker i båten och återvände till den rara sjuksköterskan. Vaccinationsböckerna är formulerade på engelska och franska så vi fick försöka förklara hur de skulle fyllas i.
Väntrummet till vårdcentralen är några bänkar på utsidan av byggnaden. Inne på vårdcentralen finns inga fönster. Golvet är ett "rått" betonggolv. När man tittar uppåt ser man plåtyttertaket som vilar på armerade betongbalkar. Enkla mellanväggar av skivmaterial delar upp rummen på vårdcentralen. Vi sitter och väntar på vår tur på utsidan bland många inhemska patienter. Kerstin försöker skoja med ett litet barn och leka "titt-ut" men stackars barnet blev livrädd för "den stora tanten från Europa".
Efter en stund hör vi sjuksköterskan ropa mitt namn och vi går in. Hon står klar med sprutan och vill ge mig den när jag står upp. Befolkningen här i San Blas är näst pygméerna de mest småväxta människorna i världen och sjuksköterskan når helt enkelt inte upp till min överarm där sprutan skall sättas. Ger mig en pall att sitta på och tyckte själv att det kändes som något minskad svimningsrisk när man får ta emot sprutan sittandes.
Kerstin, som arbetat ett helt liv inom sjukvården kollade noga hur sprutor och nålar hanterades och konstaterade att allt var helt enligt europeisk standard. Kände oss mycket nöjda med behandlingen, det otroligt vänliga och helt obyråkratiska mottagandet. Dessutom var alltihopa helt utan kostnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar