Balance på land på Curacao

Nu gungar inte Balance längre. Hon står på land på Curacao......bland utspilld genever och tummelduns......
Här på Curacao Marine har man ingen travellift som är vanligt på de flesta marinor. Istället har man en monstertruck med två långa medar som körs ner under båten och när de lyfts upp hänger båten stabilt. Med denna utrustning kan man lyfta båtar upp till 60 ton.

Vi har en givare för ett framåtseende ekolod som sitter bredvid kölen. På det viset är givaren 100% skyddad från de normala lyftslingorna vid en travellift men här blev det precis tvärtom. För att vara säkra på att inte "lyftmeden"skulle hamna på vår givare skickade man ner en dykare och allt gick bra. Nu står Balance i "working area" där vi bor ombord och gör iordning allt inför landförvaring i fem månader. När vi åker härifrån flyttas Balance till "Safety area" där hon får stå med taggtrådsstaket omkring och doberman-hundar som vaktar henne från eventuella inkräktare.

Curacao Marine är en riktigt bra marina och man verkar ha tänkt på det mesta. För seglarnas trivsel finns här en pub. På fredag kl 17 är det "happy hour". Då står marinan för första drinken. Sedan kostar en öl 2,50 gulden (motsvarar SEK 12,50).

Det som vi tycker är det mest fantastiska med puben är att det råder självservering. Man lägger pengar i en spann och tar det man vill ha. Här litar man på varandra! Spannen med pengarna står kvar hela helgen och töms på måndag när kontorspersonalen på marinan kommer tillbaka.

Teckenspråk mellan dykaren och truckföraren

Säsongens sista seglats

Idag har vi lämnat innanhavet, som kallas Spanish Water, på Curacao och seglat till Curacao Marine i Willemstad. Vi har haft en blåsig period i Spanish Water. Idag när vi tog upp ankaret blåste det omkring 25 knop. När vi kom ut på fritt vatten satte vi kutterfocken och gjorde då 7-8 knop. Vinden var stundtals uppe i 35 knop. När vi närmade oss Queen Emmas Bridge i Willemstad anropade vi brovakten på vhf-radion för att få broöppning. Vi fick vänta på en stor tanker som skulle passera innan vi fick gå genom.

Nu ligger vi tryggt förtöjda på Curacao Marine i Willemstad. Här ska vi lyfta Balance på land om några dagar. Vi åker hem till Sverige den 21 april för vårt "sommaruppehåll".

Känns lite lyxigt att ligga förtöjda vid en marina. Vi har inte varit förtöjda vid brygga sedan vi var på Trinidad i höstas. Redan vid ankomsten till marinan känns det som vi kommit till en bra marina. Trevligt bemötande, ordning och reda, många i personalen här som hälsar och presenterar sig med namn. Landströmsanslutning och perfekt WiFi! Kan det bli komfortablare?

En svart historia

Curacao var under tiden när slavhandeln pågick en knutpunkt för den handeln. Hit fördes miljoner slavar från Afrika som härifrån fördelades till de karibiska öarna och USA.

I Curacao finns stadsdelen Kura Hulanda. Stadsdelen var tidigare ett slumområde men har rustats upp av en privatperson. Stadsdelen som renoverats med vackra stensättningar, växter, vackra färger och högklassig design innehåller bl.a. ett slavmuseum. Här kan man få en inblick i den vidriga handeln som förekom under några hundra år med människor från Afrika.

Ett slavskepp kunde ha 600 slavar packade ”som sillar”. Dessutom med hemska fängsel och hopkedjade till varandra. Man kan nog inte föreställa sig de plågsamma och sanitära förhållanden som rådde under en sådan atlantkorsning. För att slavarna skulle överleva måste de ju ha lite mat och vatten varje dag. Att ha med vatten så det skulle räcka till 600 ”passagerare” + besättning för en atlantöverfart med ett seglande fartyg är ett svårlöst logistiskt problem. På museet såg vi den äldsta watermaker (avsaltningsutrustning) vi någonsin sett. En kopparpanna i vilken man destillerade havsvattnet så man fick drickbart vatten. Man angav inte kapaciteten. Inte heller energibehovet. Ansenliga mängder ved eller annat bränsle måste ha förbrukats för att få fram det destillerade vattnet.

Curacao

Willemstad, som är huvudstad på Curacao, delas av ett vattendrag. Ena sidan av staden kallas Otrabanda och andra sidan kallas Punda. De två stadsdelarna har förbindelse via två broar. En högbro som biltrafiken går på och en flytande pontonbro som är ett underbart gångstråk i stadens centrum. Pontonbron öppnas med hjälp av en motor med propeller i vattnet som svänger bron så att båtar kan passera. När större fartyg passerar och bron behöver vara öppen lite längre finns två färjor som man kan åka över med.

När vi skulle klarera in på Curacao var det tacksamt att vi hade sällskap med våra danska vänner, Linda och Jesper, som varit här tidigare och hittar vägen. Först åkte vi buss från Spanish Water till Willemstad. Customs låg på Ostrabandasidan. Immigrations låg på Punda-sidan. Relativt långt från varandra och inte helt lätt att hitta vägen. Efter Immigrations behövde man också göra ett besök hos Harbourmaster och betala för ankringstillstånd. Ankringen kostade 10 US-dollar. För tre månader.

När vi kom till immigrations fick vi frågan: ”Hur kunde det ta tre dygn för er att segla från Bonaire och hit”. Svarade då helt sanningsenligt att ”vi ankrade på Klein Curacao på vägen hit”. Fick en blick, men ingen kommentar. Behövde inte säga ”unskyld”.

Spanish Water heter området där vi ligger ankrade. Ett ”innanhav” med flera ankringsvikar. Det blåser ganska mycket här men är sjölä, dvs det går inga vågor. Att det blåser ganska mycket tycker vi just nu är bra. Detta eftersom regulatorn till våra solpaneler inte är vår bäste kompis för närvarande. Vill helt enkelt inte hjälpa oss att omvandla strömmen från solpanelerna till batterierna. För tillfället har vi enbart laddning från vindgeneratorn och är då glada när det blåser mycket.

På pontonbron i Willemstad

Från ett paradis till ett annat

Lämnade igår Bonaire, en ö som vi blivit förtjusta i. Det är inte bara ön man tycker om. Där finns också en trivsam gemenskap mellan seglarna som ligger där. Många återkommer och tillbringar flera månader varje år på Bonaire. Vi har haft tur att komma in i den internationella gemenskapen på ön.

Småningom blir det dags att fortsätta. Nästa mål är Curacao men på vägen till Curacao finns en ö som heter "Klein Curacao". Klein Curacao ligger 15 sjömil från Curacao. Ön är obebodd och en vacker och spännande plats.

Eftersom vi klarerat ut från Bonaire och inte ännu klarerat in på Curacao får vi egentligen inte ankra vid Klein Curacao som tillhör Curacao. Men som Linda i danska båten Manana Maybe, som vi nu seglar ihop med sa, säger dom något kan man ju säga "unskyld". Man kan dock inte be om tillstånd, för det får man inte.

Ön är platt och uppskattningsvis 1,5 meter över havsytan. Fantastiska sandstränder på öns västsida där vi ligger ankrade. Mitt på ön står en fyr som vi med tanke på skicket trodde var nedlagd men när det blev mörkt så visade det sig att den var i funktion. På öns ostsida ligger flera vrak. Eftersom ön är så låg är den svår att upptäcka. En sak som ibland diskuteras när det gäller digital navigation är nödvändigheten av att zooma in i sjökortsbilden. När vi hade vår plotter i "normalt" navigationsläge syntes inte ön. Bland vraken fanns såväl handelsfartyg som en större segelbåt.

På dagarna kommer en del charterbåtar från Curacao hit med turister men på kvällen är vi bara två segelbåtar som ligger här. Danska båten Manana Maybe och Balance.