Balance i Kuna Yala – indianernas land

Nu är vi inklarerade i San Blas, en del av Panama som befolkas av 55000 Kuna-indianer. Indianerna benämner landområdet Kuna Yala. San Blas är den vanliga benämningen men indianerna föredrar Kuna Yala eftersom San Blas är spanjorernas benämning.

Det kostar en del att klarera in i San Blas. Vi fick betala 193 USD till Customs och 60 USD i ankringsavgift till Congreso Kuna samt 210 USD till Immigrations. Emellertid kan detta betraktas som billigt jämfört med rykten som förekommit på senare tid om att avgifterna skulle höjas till betydligt högre nivåer. Ryktena har inget fog.

När vi anländer till området ankrar vi vid en mindre ö söder om Caya Holandes tillsammans med brittiska båten Beyzano. Kerstin och jag tar på snorkelutrustningen och snorklar in mot stranden. Det blir en spännande färd in mot stranden när vi lyfts upp och får bra fart i ett par vågor. Pustar ut på den vackra sandstranden, tar av oss simfötterna och promenerar längs stranden. Ön är helt beväxt med palmer. Mellan palmerna ser vi några barn som vinkar till oss och vi vinkar tillbaka. Strax kommer en man som presenterar sig som Padro. Vi hälsar och talar om våra namn. Padro pekar med pekfingret och långfingret mot sina ögon och sedan mot hyddorna på öns västra udde. Det är där han bor och vill visa oss. Vi följer med. Han visar oss runt bland hyddorna och presenterar oss för sin fru och två yngre döttrar. Frun sitter och syr på en mola. Flickorna och frun sitter och ler mot oss och verkar väldigt vänliga. Frun är smyckad med pärlband som täcker benen upp till hennes knän och molasbroderier runt livet.

Padro frågar om vi vill se molasarbeten och tar strax fram och visar oss. Har tidigare hört att indianernas molas betingar höga priser men vi tyckte inte det var dyrt. Köpte flera stycken men hade inga pengar med oss eftersom vi kommit simmande till ön. Kom överens med Padro att han skulle leverera med sin kanot till vår båt om två timmar. Molas är indianska broderade handarbeten i vackra färger, sydda i flera lager av olikfärgade tyger.

Indianernas kanoter är urholkade trädstammar eller på engelska "dugouts". Väldigt vackra träarbeten som imponerar på en träbåtsintresserad.

När Padro kom ut med kanoten hade han flickorna med sig och en pojke som paddlade kanoten. Vi frågade om han hade hummer att sälja. Han skulle fixa det och en stund senare kom en annan kanot med två unga pojkar. På botten i kanoten hade de lite vatten och 20-talet humrar (inbyggd sump) Det blev grillad hummer till middag tillsammans med Rhian o Rob på Beyzano.

Rapport från havet

Lat 10:04.023N  Long 76:18.517W  23 jan kl 12.00 (1700 UTC)

Kl 06 kom gryningsljuset och i samma stund tog vi upp ankaret vid ankarplatsen på Isla Rosario. Satte kurs mot Holandes Cays i San Blas. Dit har vi ca 180 sjömil och beräknar ankomst imorgon den 24 januari omkring kl 12. Seglar ihop med våra vänner Carla o Robert i Moody Mistress, en Moody 425. Fungerar fint att segla ihop med dem, våra båtar är ungefär jämnsnabba. Just nu är dom lite före oss men vi ska nog snart ta dem…. Vinden är f.n. 15-20 knop, lite för om tvärs. Fart mellan 6 och 7 knop.

Det ska bli spännande att komma till San Blas. Kommer att vara där i fyra veckor. Det blir fyra veckor utan internet och utan möjlighet till proviantering. Bloggen kommer att uppdateras då och då även utan tillgång till internet. Vi har våra tricks. Dock kommer vi inte att synas på Facebook på ett tag. För den som vill kontakta oss fungerar mailadressen: balance(at)mailasail(dot)com

(Bilden föreställer Rhumb Runner, en Amel 54, vid ankarplatsen på Isla Rosario)

Cartagena

Cartagena är för oss en mycket positiv överraskning. Cartagena som grundades på 1500-talet är en både gammal stad och ny och modern stad på samma gång.

Den gamla stadsdelen är omgärdad av en ringmur och innehåller mysiga gator och gränder. Butiker, gatuförsäljare, trevliga restauranger, folkliv, vänliga människor. I kontrast till den gamla staden står moderna skyskrapor. Staden verkar expansiv. Det byggs överallt.

När vi igår varit på utflykt och återvände till båten var det en annan båt på ankarplatsen vars ankare tappat fäste. Ägaren var inte ombord. En annan båt hade strax innan vi kom tillbaka hört en smäll. Olyckligtvis var det mot vår båt den draggande båten landat. Snabbt kom flera till hjälp. Med våra dingar kunde vi tillsammans trycka undan den draggande båten från vår båt. Samtidigt var det någon som via mobiltelefon fick tag på ägaren som kom tillbaka till sin båt ganska snabbt. Skadorna inskränkte sig till ett spräckt glas i babordslanternan.

Vi har träffat Sylvia och Arne från svenska båten Chiquitita. Sylvia och Arne är välkända profiler bland alla svenska långseglare i Karibien. De har seglat här i nitton år och det var väldigt trevligt att träffa dem och få ta del av deras historier.Vi har hört varandra på det skandinaviska nätet på SSB-radion under de tre åren vi seglat här och det var roligt att träffa dem IRL. För närvarande har de Chiquitita på land här i Cartagena för en del reparationsarbeten. Det skandinaviska nätet är kl 08 varje dag på 8182 mHz och är ett trevligt sätt att hålla kontakt med övriga seglare i Karibien.

Idag var det dags för den kanadensiska båten Arena att lämna rallyt. Frances och Nigel har varit ute och seglat i sju år, bl.a. i Medelhavet, med sin vackra 53 fots sloop. De är på väg hem till Vancover och det är en liten bit dit. Ca 6000 sjömil då de troligen måste gå via Hawaii. Roligt att ha träffat dem. Avsked är alltid tråkiga men hör till seglarvärlden. Ser med fasa fram mot dagen i början på maj när vi ska ta avsked av alla trevliga rallydeltagare på en gång.

Just nu håller vi på och förbereder seglingen till San Blas. San Blas är ett ö-område nära Panama som befolkas av Khuna-indianer. Seglingen dit innebär att båten behöver provianteras för ca en månad. I San Blas finns inte mycket proviant att handla.

Vi har blivit varnade för att bunkra diesel här i Colombia. Anledningen är att de har s.k. biodiesel vilket är samma typ av diesel som finns i Sverige. Den innehåller vegetabiliska oljor vilket kraftigt ökar risken för bakterietillväxt i dieseltankarna som i sin tur kan leda till stopp i bränslefilter med motorstopp som följd. För att minska riskerna för beväxning i tankarna blandar man i ett gift i dieseln när man tankar.

Det finns en skillnad på dieseln i Sverige och Colombia. Priset är ca 6,80 SEK/liter.

Otur två gånger

Cartagena

Lämnade ankarplatsen i Porto Valero i mörkret tidigt på morgonen. Liksom vi själva var ankarspelet litet morgontrött och ville inte vakna så vi fick dra upp ankaret för hand. Hade väldigt lite vind under dagen så det blev motorgång hela vägen till Cartagena. (Ca 60 sjömil) Utnyttjade motorkörningen till att köra watermakern och tillverkade 300 liter vatten så vi anländer Cartagena med fyllda vattentankar.

Provade fiskelyckan under vägen och vi fick napp. Stackars fisken hade otur två gånger! Först fastnade han på vår krok och sedan kommer dessutom någon av hans större kollegor och tar ett bett rakt över ryggen. Vi fick alltså bara upp halva fisken. Tyckte inte att vi ville äta en fisk som någon okänd ätit på så vi lät fångsten gå tillbaka.

Det finns två infarter till Cartagena. Den norra, som för oss skulle sparat in flera sjömil, fick vi inte använda. Under inseglingen har vi kontakt med Cartagena Port Control via vhf-radion. De övervakar vår insegling och ger alla rally-båtarna exakta ankringspositioner och anvisningar. Vet inte om den engelska båten Ocean Rainbow av misstag fått samma position som vi eller om de eventuellt navigerar med sextant för när vi kom fram låg de på vår anvisade position.

Ankarplatsen är utanför yachtklubben Club de Pesca de Cartagena. Club de Pesca är våra värdar i Cartagena och det blir mottagning och festligheter hos dem ikväll.

En vecka kommer vi att vara i Cartagena och vi ser fram mot en intressant och rolig vecka.

Från Santa Marta till Porto Valero

Lat 10.55N, Long 75.02W

Klockan 06 blev det ljust och då smög hela armadan ut ur marinan på väg mot Porto Valero där vi ankrar över natten. Vi hade 60 sjömil framför oss och det gällde att hålla en snittfart på 5 knop för att komma fram till ankarplatsen före kl 18 när det blir mörkt.

Till en början hade vi väldigt lite vind och vi stöttade med motor under förmiddagen. Kl 12 hade vi kommit halvvägs och haft en snittfart på 5 knop. Vinden hade dock kommit och vi hade nu börjat göra fart. Under eftermiddagen gick det ganska fort i den emellanåt ganska friska vinden. Kl 16 var vi framme vilket innebar en snittfart om 7,5 knop i fyra timmar.

På vägen till Porto Valero passerade vi Barranquilla där den stora floden Rio Magdalena rinner ut i havet. Vi hade blivit varnade för att det kan komma stockar och andra flytande föremål där floden rinner ut i havet. Vi såg inget sådant däremot var det märkligt att se den stora skillnaden i färg på vattnet. Vattnet som kommer från Rio Magdalena ser ut som kaffe med mjölk.

Innan man kommer fram till området kring Barranquilla måste man anmäla sig till Barranquilla Port Control på vhf-radion.

När de flesta av oss ankrat och börjat koppla av ropar Jeff på amerikanska båten Echo på vhf-radion:  "now it´s what we in America call Miller time"

Kaffeplantager och sydamerikanskt nattliv

Efter en knapp vecka i Santa Marta är det dags att segla vidare mot Cartagena. På vägen till Cartagena gör vi ett övernattningsstopp i Porto Valero.

Santa Marta är Colombias och även Sydamerikas äldsta stad med ursprung från 1500-talet. När man angör marinan i Santa Marta ser man först åtta nybyggda skyskrapor som inte riktigt är vad man förväntar sig när man närmar sig en så gammal stad.

Vi har haft riktigt trevliga dagar här. En dag besökte vi en kaffeplantage uppe i bergen utanför staden. Tog oss dit tillsammans med Carla och Robert från Canada. Vi åkte taxi till staden Minca, vandring därifrån till plantagen. På plantagen åt vi lunch och fick en guidad tur. Sedan MC-taxi tillbaka till Minca. En spännande färd i nedförsbackar på grusväg. Sedan vanlig taxi till Santa Marta.

Den maskinella utrustningen på La Victoria-plantagen var i huvudsak densamma som när plantagen startade 1892. Kaffet som de producerade var det godaste jag druckit. Vi fick bland annat veta att Coca Cola, Pepsi och läkemedelsindustrin är kaffeodlarnas största kunder. De får dock den sämsta sorteringen. Det går åt stora mängder koffein vid tillverkning av Coca Cola och sportdrycker.

Nattlivet i Santa Marta har vi också provat på. Hade en fantastiskt rolig kväll tillsammans med Rhian o Rob, Diana o Jeff på en restaurang vid en av de smala gatorna i den gamla delen av staden. Restaurangen hade ett band som spelade och sjöng sydamerikansk musik. Olika gatuartister dyker upp under kvällen, musikanter, jonglörer, ett tangodansande par. Cigarrförsäljare, blomsterförsäljare och hattförsäljare. Hattförsäljaren bidrog också till underhållningen, han var ”litet i hatten”.

Vid borden omkring oss hade man ishinkar. Det var inte för att hålla det vita vinet kallt utan här serveras rom flaskvis.

Orkestern spelade och sjöng bättre och bättre ju längre kvällen gick och småningom var det dans på hela gaturestaurangen. Efter midnatt kunde man inte servera mer rom då restaurangens lager sålts slut.

Kerstin, Robert och Carla

Colombia

Här välkomnas vi till Colombia

Tillsammans med engelska båten Ocean Rainbow, franska Malika och kanadensiska Moody Mistress lämnade vi Aruba för kurs mot Cabo de la Vela i Colombia. En sträcka om 145 sjömil som tog oss 25 timmar. Cabo de la Vela, (”Vindens udde”, fritt översatt från spanska) är en skyddad ankarvik. När vi var på väg in i viken blev vi varnade av Moody Mistress, som var lite före oss, för fiskeredskap som inte var så tydligt utmärkta. Vi lyckades undvika dem och fick lagt i vårt ankare. Döm om vår förskräckelse när fram mot kvällningen fyra-fem mindre fiskebåtar dök upp och lade i nät runt omkring oss ankrade båtar. När de satt sina nät ankrar en av fiskarna mellan oss och Malika. Sedan ser vi de två männen i båten, förmodligen far och son, ösa vattnet ur båten. Därefter breder de ut ett täcke och så lägger de sig och sover på durken i den öppna båten.

Tidigt nästa morgon är de igång och drar sina nät. Ett av näten hade de lagt så nära att det fastnat i ankarkättingen på en av båtarna.

Ca 140 sjömil har vi att segla från Cabo de la Vela till Santa Marta. Under kvällen när vi låg ankrade i viken anslöt ytterligare några båtar från rallyt och på morgonen var vi sju båtar som satte kurs mot Santa Marta. Innan vi startade hade vi en del diskussioner om lämplig avgångstid med tanke på att man inte bör angöra Santa Marta när det är mörkt.

Vi fick under dagen ganska bra förhållanden och loggade omkring 8 knop. När vi räknade på tiden kom vi fram till att det var stor risk att vi med den farten skulle komma fram innan det blev ljust. Minskade segel under eftermiddagen och ännu mer innan mörkret föll. Under natten blev det dock väldigt svag vind och vi hade dessutom motström. När ljuset kom åter kom det också lite vind och vi satte full stor med preventergaj och spirad genua. Efterhand ökade vinden och vi fick en kanonsegling med plattläns in mot Santa Marta. Frisk vind och bra fart. Underbar segling i solsken och med vy mot de höga snöklädda bergen utanför Santa Marta.

Kontrasterna här i världen är ibland enorma. I Cabo de la Vela, där vi var igår, verkade fiskarna vara tämligen fattiga. De hade väldigt enkel utrustning och ganska dåliga båtar. På marinan i Santa Marta ser vi ”sportfiskebåtar” utrustade med 4 st 350 hk utombordsmotorer (=1.400 hk). Fiskaren i Cabo de la Vela, som levde på sitt fiske, hade förmodligen inte mer än max 10 hk.

Fisknät i ankarkättingen

Moody Mistress på väg mot Santa Marta

Curacao till Aruba

Blå Ellinor på väg mot Aruba

Om 2016 fortsätter som det började blir det åtminstone ett fantastiskt seglingsår. Vi lämnade Spanish Water på nyårsdagen och seglade till Westpunt på Curacao där vi ankrade tillsammans med Moody Mistress (CAN) och Blå Ellinor (SE). En härlig ankarvik där vi kunde ta oss ett bad efter att ha varit i Spanish Water ett tag där man inte gärna badar.

Seglingen till Westpunt var en härlig undanvindssegling med vind på 25-30 knop, emellanåt upp till 35 knop. Båtfart 7-9 knop. Toppnotering 10,5 knop. Segelsättning var endast kuttergenuan.

Planen var egentligen att från Westpunt gå direkt till Colombia men seglingsplaner ändras ju alltid och vi bestämde att vi skulle ta ett stopp i en ankarvik på Aruba innan vi fortsatte. Vi hade tänkt göra detta stopp utan att klarera in på Aruba men det visade sig vara omöjligt då kustbevakningen har stenkoll på ankommande båtar och anmodade oss att gå till inklareringskajen.

När man lägger till vid inklareringskajen kommer tjänstemännen från Immigration och Customs och möter båtarna. Man fyller i dokumenten och de tar dem med sig och kommer tillbaka efter en stund. Fungerar väldigt smidigt. Dock var detta första gången vi varit med om att få båten genomsökt av Customs. En kraftig man med jättestora svarta skor och en kvinna. (Hon hade inte lika stora skor). Det verkade som de var mest intresserade av eventuella vapen och harpungevär. När vi nu är inklarerade på Aruba stannar vi nog ett par dagar och tittar på ön.

När vi navigerar i Europa är vi vana vid System A som innebär att man har röda märken om babord och gröna om styrbord när man angör en hamn. I Karibien gäller inte detta utan där är det tvärtom, alltså grönt om babord och rött om styrbord. Men på ABC-öarna (Aruba, Bonaire, Curacao) är det samma regel som i Europa. Men det finns undantag. Vid angöring av Oranjestad söderifrån är det rött om styrbord och grönt om babord men vem har sagt att navigation är enkelt.

Grannen på ankarplatsen i Oranjestad