Balance i Panama

Barn i Playon Chico

Nu har vi tillbringat ungefär en månad i San Blas eller Kuna Yala som benämningen är på indianernas språk. En månad utan tillgång till internet och telefon. En månad utan att ha sett en endaste bil. Men vi har sett ganska många palmer och många fina sandstränder. Vi har upptäckt fantastiska ankringsplatser, haft fina snorklingsupplevelser och trevlig samvaro med några av våra vänner från OCC-rallyt och vår svenske ensamseglande vän Sören.

Några intressanta möten med vänliga Kuna-indianer har vi haft. Vid ett par tillfällen har vi blivit inbjudna till deras hyddor.

Ett par båtar säger att de har sett krokodil. Den uppgavs vara ca två meter lång. Vet inte om det var så att det inte var tillräckligt imponerande för efter ett tag hade formatet ökat till tre meter. Storleksökningen förklarades dock med att den första ”tvåmetaren” var en unge, ”tremetaren” var mamman. Någonstans måste det ju också finnas en pappa…..

Den västerländska civilisationen tränger in i det indianska samhället på gott och ont. Det finns några lite större byar där dieselgeneratorer förser byn med elektrisk ström. Där finns ofta färg-TV apparater i hyddorna. På några ställen går det att få mobiluppkoppling.

Det finns ingen hantering av sopor och avfall. Allt dumpas i havet. Det fungerade ju säkert alldeles utmärkt ända tills användandet av plast- och engångsartiklar nådde hit.

Ett par upplevelser gjorde oss illa berörda. Den ena var när vi blev erbjudna att köpa en havssköldpadda som låg på rygg i en kanot. Information om utrotning av djurarter verkar inte ha nått hit.

Bland Kuna-indianerna finns en del albinos, dvs människor som saknar pigment. Vi blev uppvaktade av en albino-indian som ville ha solkräm och solglasögon av oss. Svårt att säga nej. Hörde senare att han försåg de övriga i byn med solglasögon….

Har nu en del tid i Portobello och därefter i Shelter Bay Marina i Colon vid Panama-kanalens mynning. Ett besök med övernattning i Panama City är också planerat. Senare fortsätter vår segling mot öarna San Andres, Providencia och därefter till Honduras, Guatemala och Belize.

Arkines med dotter

Strandhugg

Egen ö

Dugout under segel

På väg hem efter hummerfisketur

Bland rev och grund

Vädret har varit lite emot oss några dagar. Himlen har varit grå. Ingen sol. Ganska ordentligt med vind. Har legat ankrade i skydd av en palmbeklädd ö tillsammans med Carla och Robert på Moody Mistress.

Idag gick vinden ner lite grand och eftersom vi allihop kände att vi inte ville sitta och läsa fler böcker beslutade vi oss att gå till en vik på Holandes Cays. Ca 6 sjömil. Det blev en ganska tuff färd. Gick för motor då vinden var rakt emot oss. Sjön blev tämligen grov med rejält höga vågor. Glada att vi inte lämnade ankarplatsen tidigare när vinden var hårdare. Som det nu var när det mojnat räckte gott och väl!

Riktigt spännande angöring blev det. Runt ankarplatsen är det ett rev. I revet finns en mycket smal öppning. Revet är under vattenytan så man ser inte öppningen. Navigerar med Bauhaus sjökort i Open CPN tills vi är helt nära öppningen. Bestämmer oss då för att gå över till "eyeball navigation". Kerstin ställer sig längst fram i fören och dirigerar mig som styr. Vi har varsin bärbar vhf-radio så vi kan kommunicera. Lite dramatiskt blev det då jag från styrplatsen tyckte vi skulle gå lite mer till babord medan Kerstin framme i fören säger åt mig att gå längre styrbord. Kom i en svår situation då jag till slut inte visste om jag skulle lita till det jag själv såg eller lita till det Kerstin såg. Som vanligt fogade jag mig efter Kerstins direktiv, hon stod ju trots allt längre fram och hade bättre överblick. Otäckt var det men vi navigerade trots allt tryggt och säkert genom den smala passagen.

En fantastisk ankarplats mötte oss. Här finns två öar. För övrigt är vi helt omringade av undervattensrev. Ankrar på 12 meters djup och lägger ut 50 meter kätting. Backar med motorn till 2.000 rpm och känner att vi har gott ankarfäste.

På ankarplatsen ligger tre båtar som vi känner. Suzie II, Shamal och Echo. På kvällen blir vi inbjudna till Echo för att spela domino-spelet "Mexican Train". Kan någon gissa vem som vann?

När man på kvällen befinner sig i sittbrunnen hör man det kraftiga ljudet när havsvågorna bryter mot revet strax intill. Vågorna når inte in till ankarplatsen däremot blåser det en del. Vindgeneratorn jobbar på och batterierna är fulladdade även under natten.

I San Blas finns mycket rev och för oss är det en ny erfarenhet att navigera bland rev. Här finns dessutom ingen som helst utmärkning med vare sig prickar, bojar, kummel eller fyrar. För att göra det hela ytterligare problematiskt är det också så att alla vanliga plottrar visar fel position. Endast Eric Bauhaus "The Panama Cruising Guide" kan användas för navigation.

An island to oneself

När man seglar i San Blas är det fullt möjligt att få en ö för sig själv. Nästan lika lätt som i Bohuslän en solig dag i november!

För det mesta seglar man i öst-västlig riktning. Vinden är oftast nordlig. Detta innebär att man vanligtvis seglar halv vind. Ibland lite för om tvärs och ibland lite akter om tvärs. För navigering i San Blas är Eric Bauhaus bok "The Panama Cruising Guide" det allenarådande verktyget. Vanliga plottrar stämmer inte med verkligheten i San Blas. Kartskisserna i Bauhaus bok finns digitaliserade och kan användas i sjökortsprogrammet Open CPN. Vi använder dessa kartor i Open CPN och det har åtminstone hittills fungerat perfekt. (Tack till Håkan på Unicorn)

Innan vi kom till San Blas hade vi hört att det inte gick att proviantera någonting. Det bor 55.000 människor här och det är ju klart att de måste kunna handla mat. Några mindre städer/byar finns och där finns också affärer. Inte precis ICA Maxi men det går att handla konserver, ägg, frukt och grönsaker. Ibland kommer en fruktbåt med ganska omfattande sortiment  av frukt och grönsaker. När man ligger ankrad kommer ofta indianer i sina kanoter förbi och vill sälja kokosnötter, bananer, fisk och hummer. Om det handlar om överlevnad är väl hummer ett OK alternativ….

Vi träffade Sören som ensamseglar Maxi 95:an Lady Elaine på Martinique för ungefär ett år sedan. Vi seglade samtidigt från Martinique till Bonaire där vi dök och umgicks en tid. Seglade sedan ungefär samtidigt till Curacao där vi tog upp vår båt och åkte hem till Sverige över sommaren. Sören var dock kvar och seglade småningom vidare och hamnade i San Blas där han nu seglat omkring i fyra-fem månader.

Vi har nu träffat Sören igen och seglat ihop några dagar. Sören är kompis med en indian som heter Arkine. Arkine bor i Playon Chico nära Snug Harbour.

Igår tog Arkine med oss på en hike i regnskogen som slutade vid ett vattenfall någon dryg timmes vandring in i skogen. På vägen tillbaka fick ordet "regnskog" bokstavlig betydelse. Ett entimmes skyfall fick vi över oss och var genomvåta när vi var tillbaka.

Då ville Arkine visa sitt hem och sin by. Playon Chico är en ö som har landförbindelse via en gångbro i betong.. Byn eller staden har 3000 invånare och sex olika kyrkor. Romersk-katolska kyrkan, mormoner, baptister, Jehovas vittnen m.fl. Dessutom finns en egen Kuna-religion så det är bara att välja vad man vill tillhöra. Det finns tre hövdingar i byn och varje dag har man möte i kongressen. Hövdingarna sitter i mitten, kvinnorna på en sida och männen på andra sidan. Där avhandlas och beslutas allt som har intresse för invånarna. Demokrati fullt ut!

För att komma till Arkines hem fick man gå genom hela byn. Arkine hade ett fint läge för sin hydda med strandtomt. Utanför hyddan satt flera kvinnor som arbetade med att sy molas. Det var Arkines fru och svägerska, svärmor m.fl. Dessutom många barn som lekte. Vi köpte några molas av Arkines fru.

Den moderna tiden gör sitt intåg även bland indianerna. I de flesta hyddorna finns färg-TV apparater. Det finns en vattenledning från bergen som förser byns invånare med tryckvatten. Vattenklosetter har man också i hyddorna. Kl 16 varje dag städas gatorna i byn så det är rent och snyggt där man bor. På öns läsida ser det dock förskräckligt ut med drivor av engångsartiklar, plastpåsar, PET-flaskor m.m

På en del ställen i San Blas finns mobiltäckning. Därigenom kan man om man köper sim-kort ha internetuppkoppling. Vi har inte brytt oss om det och är utan internetkontakt hela tiden i San Blas. Det går att maila till oss på balance(at)mailasail(dot)com

Polisassistans och stick i armen

Observerade fyra män i en mycket smal men ganska lång öppen båt med utombordsmotor. De gled förbi vår båt under tiden de försökte starta motorn. Såg hur de hade av motorkåpan, satte på den igen och fortsatte startförsöken utan att få motorn att starta. Hoppade ner i dingen och körde bort till dem och frågade på två av de språken jag nästan behärskar, engelska och teckenspråket, om de ville ha bogsering in till land. Männen såg tacksamma ut och kastade över en ca 40 mm tross till mig. Den grova trossen var omöjlig att fästa i någon av de öglor vi har i dingen så jag fick hålla i den med ena handen och köra dingen med den andra. En av männen erbjöd sig att komma över till mig och hålla i trossen. Upptäckte nu att männen hade kamouflagefärgade byxor och svarta tröjor med texten "Servicio National de Fronteras". Det var alltså den lokala polisbåten jag assisterade.

Trevliga killar men våra kommunikationsproblem är stora. Tänk om man kunnat byta alla franska- och tyskalektioner man hade i skolan mot spanskalektioner. Så roligt det hade varit att vara bättre kunnig i spanska språket.

Innan vi reste från Sverige i höstas besökte vi en vaccinationscentral i Göteborg och gick igenom våra vaccinationsbehov. Diskuterade Gula Febern-vaccination men läkaren vi träffade rekommenderade oss att inte ta den pga den risk som finns för komplikationer. Vi fick ett intyg om detta att visa upp om det skulle efterfrågas i något land under vår segling.

Sedan dess har våra planer ändrats. Då var planen att gå genom Panama-kanalen och ut i Stilla Havet. Nu är planen att besöka Honduras, Guatemala och Belize. Länder där Gula Febern kan förekomma. Även här i San Blas finns numera en viss risk för Gula Febern.

Där vi nu befinner oss, i Nargana, kom vi förbi en vårdcentral och förhörde oss om möjligheterna att bli vaccinerade. Inga problem. Vi hämtade våra gula vaccinationsböcker i båten och återvände till den rara sjuksköterskan. Vaccinationsböckerna är formulerade på engelska och franska så vi fick försöka förklara hur de skulle fyllas i.

Väntrummet till vårdcentralen är några bänkar på utsidan av byggnaden. Inne på vårdcentralen finns inga fönster. Golvet är ett "rått" betonggolv. När man tittar uppåt ser man plåtyttertaket som vilar på armerade betongbalkar. Enkla mellanväggar av skivmaterial delar upp rummen på vårdcentralen. Vi sitter och väntar på vår tur på utsidan bland många inhemska patienter. Kerstin försöker skoja med ett litet barn och leka "titt-ut" men stackars barnet blev livrädd för "den stora tanten från Europa".

Efter en stund hör vi sjuksköterskan ropa mitt namn och vi går in. Hon står klar med sprutan och vill ge mig den när jag står upp. Befolkningen här i San Blas är näst pygméerna de mest småväxta människorna i världen och sjuksköterskan når helt enkelt inte upp till min överarm där sprutan skall sättas. Ger mig en pall att sitta på och tyckte själv att det kändes som något minskad svimningsrisk när man får ta emot sprutan sittandes.

Kerstin, som arbetat ett helt liv inom sjukvården kollade noga hur sprutor och nålar hanterades och konstaterade att allt var helt enligt europeisk standard. Kände oss mycket nöjda med behandlingen, det otroligt vänliga och helt obyråkratiska mottagandet. Dessutom var alltihopa helt utan kostnad!

Rio Diablo

Vi är nu ankrade vid den lilla staden Nargana som är belägen där floden Rio Diablo mynnar ut i havet. På fastlandssidan i San Blas finns flera floder som kommer från de höglänta områdena inåt landet.

Gjorde idag en tur med vår dinge uppför floden. Till en början är vattnet ganska grumligt men blir klarare och renare när man kommer en bit upp. Man får hela tiden se upp för stockar som ibland sitter fast i flodbottnen som man kan köra på. Vid flera tillfällen får vi stänga av motorn och ro då det blir så grunt att propellern kan skadas. Ibland får vi vada och dra dingen efter oss.

På vägen uppför floden möter vi flera indianer som kommer paddlandes i sina "dugouts" fyllda med dunkar med dricksvatten som de hämtar längre upp. När vi kommer till området där indianerna hämtar sitt dricksvatten stänger vi av motorn. Man undviker motorkörning vid dricksvattenkällorna av miljöskäl. Strax nedströms dricksvattenområdet sitter indiankvinnor vid strandkanten och tvättar kläder. Vi ser också en indian som tvättar sin hund där.

En mäktig känsla är det att ta sig in i regnskogen med dingen. När vi stänger av motorn är det så tyst att det känns konstigt i öronen. Blir varse ett irriterande ljud som jag inte lagt märke till tidigare. Flottören i utombordsmotorns bensintank för ett i denna omgivning förskräckligt oväsen.

Man hör en och annan fågel. En blå häger följer oss upp för floden. Står och tittar på oss vid strandkanten och flyger sedan ifatt oss och står och tittar vid nästa flodkrök igen.

Vi tog oss så långt upp i floden som den är farbar. En fors blev platsen där vi vände tillbaka.

Det sägs att floderna i San Blas innehåller en del guld. Man har tidigare vaskat guld här. Kuna-indianerna säger att det inte är någon idé att utvinna guldet. Historiskt sett har det ju alltid kommit de som tagit guldet ifrån dem. En liten iakttagelse vi gjort är dock att de indianer vi talat med ofta haft något guldsmycke runt halsen så det kanske vaskas något "till husbehov", vem vet.

Små och stora djur

Danghy-fever och framförallt chiqunguinja har varit vanligt i Karibien de senaste åren. Nu varnas det för en ny liknande åkomma som kallas "sika". 42 fall har hittills inrapporterats men WHO befarar att sika kommer att spridas över central- och nordamerika. Gemensamt för dessa sjukdomar är att de sprids via myggor.

Franska båten Malika rapporterar på vhf-radion att de haft en ca två meter lång krokodil runt sin båt.

Vi har träffat vår vän Sören som seglar Lady Elaine. Sören har seglat här i San Blas i fyra månader och har mycket tips och kunskap att delge oss. Sören är djurens vän och försäkrar att krokodilen som synts till vid Green Island några gånger endast äter fisk. Det har inte förekommit några incidenter mellan människor och krokodiler eller hajar här i San Blas på länge…..

Just nu seglar vi ihop med engelska båten Beyzano och engelska båten Horizon samt Sören på Lady Elaine. Jeff på den engelska båten Horizon träffade vi 2012 på Madeira och nu seglar vi tillsammans i San Blas 2016. Small world!

Vi ligger ankrade vid en liten palmbeklädd ö med sandstrand runt om. Ön är ca 100 meter lång. På andra sidan ön finns ett korallrev och vi har idag snorklat runt hela ön.

När man ligger ankrad dyker det upp paddlandes eller seglandes indianer några gånger om dagen. De har bananer, hummer, fisk och bläckfisk till salu. Igår kom en riktig grönsaksbåt som hade det mesta av grönsaker, frukt, coca-cola och ägg till salu. Ganska ofta kommer kvinnor som vill sälja molas. Vi är glada för de molas vi köpte av Padro vid vår första ankarplats. De var både finare och till bättre pris än de vi senare blivit erbjudna.