Cuaracao till Belize

Efter en dryg månad lämnade vi Bonaire och seglade tillbaka till Curacao. Bonaire har för oss blivit ett favoritställe där vi skulle kunna stanna väldigt länge. Tänker oss gärna tillbaka dit någon gång.

På Curacao har vi ankrat i Spanish Water, ett ”innanhav” på bussavstånd från den trevliga staden Willemstad. Spanish Water är ett ”blåshål”. Det blåser rejält hela tiden och dingefärderna in till land blir ibland ganska blöta. En fördel är att batterierna i båten alltid är fulladdade genom att vindgeneratorn jobbar för fullt i den friska vinden.

Vi sammanstrålar här på Curacao med de övriga deltagarna i Ocean Cruising Clubs rally ”Curacao-Belize” som vi ska vara med i. Rallyt, eller på svenska ”eskadern”, omfattar nu 26 båtar. De flesta båtarna är engelska, några franska, några amerikanska, en belgisk, en kanadensisk, en schweizisk. Den svenska båten Blå Ellinor kom med som 26:e båt så vi är nu två svenska båtar i rallyt.

Rallyt startar den 1 januari från Curacao. Första sträckan blir till Aruba. Därefter seglar vi till Santa Marta i Colombia. Sedan till Cartagena. Därefter kommer vi att tillbringa några veckor i ö-världen San Blas. Efter tiden i San Blas kommer vi att vara ett tag i Colon vid Panamakanalen. Här hade vi ursprungligen tänkt lämna rallyt för att själva fortsätta genom Panamakanalen och ut i Stilla Havet. Under rådande situation med El Nino har vi bestämt oss för att vänta med Stilla Havet till ett annat år. Istället fortsätter vi med rallyt och besöker öarna San Andres och Providencia. Därefter vidare mot Honduras, Guatemala och Belize.

Var vi lämnar Balance när vi åker till Sverige under nästa orkansäsong har vi ännu inte bestämt. Ett alternativ är Rio Dulce i Guatemala.

Programmet för rallyt ser verkligen spännande ut och de av deltagarna vi hittills träffat verkar väldigt trevliga så vi ser fram mot några trevliga månader. Rallyt avslutas i Belize i början på maj.

Julstämning

”Blir det snö till jul?” En fråga som brukar ställas när julen närmar sig. Där vi befinner oss, på Bonaire på 12:e breddgraden, är risken obefintlig. Här är minst 30 grader varmt hela tiden och absolut ingen risk för ishalka i trafiken.

Vi tycker det är lite svårt att få känslan av att julen ”står för dörren”. Vet inte riktigt vad det beror på. Är det den tropiska värmen som för oss nordbor känns svår att förknippa med jul. En hel del är annars gemensamt. Julmusik spelas på radion och i affärer, precis som hemma. Här finns dekorerade granar. Här finns dock inga riktiga granar utan endast plastgranar. Vi ser juldekorerade kaktusar och det fungerar ju lika bra som gran, kanske lite sticksigare men ungefär samma gröna färg.

Gillar att fira jul i båten. Det är mysigt och hemtrevligt. I båten har vi en minigran i plast med elektrisk belysning som kommer från IKEA i Las Palmas.

Vi har sill med oss från Sverige. Vi kan göra Janssons frestelse. Farmors köttbullar. Rökt lax finns i butiken. Patéer och andra läckerheter finns att köpa. Vi har Linjeakvavit ombord. Vi kan också få en skiva Wasa knäckebröd med ost till julbordet. (Wasa finns i butiken här)

Tycker vi har det vi behöver för julfirandet men själva ”julstämningen” är svår att uppbringa.

Är det mörkret och kylan i Sverige som ger julstämningen? Vi saknar inte det.

Det vi saknar är givetvis umgänget och gemenskapen med nära och kära. Våra barn och våra barnbarn, syskon, farfar Ingvar (92) och mormor Eva (97 på julafton!)

Dykdag

Kerstin omgiven av Sergeant Major

Vi tar oss med dingen till en dykplats som benämns Bachelors Reef. På Bonaire finns 88 dykbojar där man kan förtöja när man dyker och alla har ett namn. Vid Bachelors Reef som är dagens mål är en ganska brant vägg som fortsätter ner i djupet. Finns mycket att titta på längs väggen. Vackra korallformationer med gott om gömställen för de fiskar som är lite skygga eller blyga.

Direkt när vi kommer i vattnet blir vi omsvärmade av nyfikna Sergeant Major. French Angelfish är en närmast sällskaplig fisk som ofta kommer fram och visar upp sig och hälsar på oss. Helt oskygg. Försöker identifiera och lära oss minst ett par arter vid varje dyktillfälle. När vi kommer tillbaka till båten letar vi i REEF Fish Identification-boken, som omfattar över 500 sidor, och försöker identifiera fiskar vi sett under dyket.

Vi är nere omkring en timme. Därefter åker vi med dingen till dykcentret Yellow Sub där vi får fyllt våra lufttuber. Passar samtidigt på att skölja utrustningen i färskvatten och kan också duscha där. Det var hos Yellow Sub som vi tog våra dykcertifikat förra säsongen och vi träffar våra tidigare instruktörer som verkar glada över att vi är här igen.

När vi idag är på väg tillbaka till Balance med dingen stannar motorn. Med 25 knop frånlandsvind känns det som vi driver ganska snabbt mot Venezuela. Årorna sitter klara och vi kom igång att ro med en gång. Far ror och mor är rar och försöker starta motorn. Den startar men stannar omgående. När vi rott omkring en sjömil kommer två fiskare i en eka och tar oss på släp in till ett dykcenter. Frågar där om de har en 10 mm nyckel och en skruvmejsel och det hade de. Skruvar isär förgasaren och torkar rent överallt. Hittar egentligen inget fel men måste gjort något rätt för sedan startar motorn och går perfekt igen. Visste egentligen inte att jag kunde laga förgasare, man kan mer än man vet.

French Angelfish

Spotted Moray

Foureye Butterflyfish

Kalabalik i pentryt

Vår dagliga lunch består av ombordtillverkad yoghurt. Yoghurten serveras med havrekli, nötter, grapefrukt, banan, äpple, melon, russin, papaya, passionsfrukt, apelsin eller vad som för tillfället finns att få tag på. En fantastiskt god, läskande och nyttig lunch som vi älskar.

Yoghurten kräver att man har en kultur som man kan odla vidare på. En sked yoghurt blandas med mjölk och värms till 45 grader. Detta fylls i en glasburk med skruvlock som ställs i en mattermos till nästa dag. Då är yoghurten klar. Ställs sedan i kylen och äts när den är kall. Håller sig flera dagar i kylen (utan datumstämpel). Processen fungerar lika bra med torrmjölk som med vanlig mjölk.

I Karibien är färsk mjölk väldigt ovanligt. Nästan all mjölk som säljs i butik är hållbarhetsbehandlad, sk UTH-mjölk. För oss passar detta bra då vi kan lagra mjölk utan krav på kylförvaring. Även på Kanarieöarna, i Spanien och Portugal var det vanligast (och billigast) med hållbarhetsbehandlad mjölk.

Igår höll det på att bli lite panik ombord när Kerstin utbrast: ”Nej, nu tror jag att jag har gjort bort mig!”. Vi hade ätit upp sista yoghurten utan att spara en skvätt att odla ny yoghurt på. Loppet kört! No way back! Vi skulle alltså inte kunna göra ny yoghurt eftersom vi inte hade något kvar att odla på.

Lyckligtvis hade Kerstin, för en gångs skull, tänkt lite fel. Vi hade en hel burk kvar i mattermosen som hade glömts bort.

När vi lämnat båten i Karibien, halvårsvis, har vi tagit med ca 5 cl yoghurtkultur hem till Sverige. Lagt den i frysen hemma. Tagit med den lilla burken tillbaka till Karibien halvåret senare och börjat göra ny yoghurt ombord igen. Och det fungerar! Vi är väldigt glada för vår yoghurt!

Väntan på väder

Karel´s bar, vattenhålet på vattnet i Kralendijk

Vädret här på Bonaire är det inget fel på. Här är aldrig under 30 grader och solen skiner mest hela tiden. Vattentemperaturen håller sig omkring 28 grader. Och vi stortrivs!

Vår väntan på väder avser den fortsatta seglingen till Santa Marta i Columbia. Passagen runt den norra udden i Columbia är ett område som är beryktat för hårda vindar och grov sjö. Därför väntar vi på att vädret ska bli lämpligare där men här på Bonaire kan vädret egentligen inte bli bättre. Som prognoserna ser ut just nu lär vi inte lämna Bonaire den närmaste veckan.

Bonaire har för oss blivit ett favoritställe och vi stannar gärna ett tag till. Dykning i det kristallklara vattnet är en av våra favoritsysselsättningar.

Våra nya dykkompisar Rhyan och Rob från engelska båten Beyzano kommer vi att ha sällskap med vid seglingen till Santa Marta. De har direktkontakt med vädergurun Chris Parker som jobbar på att hitta ett lämpligt väderfönster åt oss.

Förvirrande mått

Ibland uppstår lustiga situationer när man anger mått i olika delar av världen. I Europa är vi vana vid ”metric” måttangivelser men i stora delar av världen är ”imperial”-måtten vanligast. Ibland blandas de båda måttsystemen på ett för oss inkonsekvent sätt.

Vi köpte en länspump som hade anslutning 38 mm motsvarande 1,5 tum. Problemet var att slangtillverkaren bestämt sig för att gå över till ”metric” och ändrat slangdimensionen från etablerade 1,5 tum (38 mm) till 40 mm. Löstes med extra kraftiga slangklämmor.

När vi var på Trinidad förnyade vi en del av våra fall och skot. Där angavs diametern i mm men längden angavs i fot.

När man bunkrar diesel på Bonaire handlar man i liter. När man köper vatten på samma ställe är måttenheten gallon.

När man köper dykutrustning är en fråga om man vill ha ”metric” eller ”imperial”. Man avser då om man vill ha djupmätare i fot eller meter, tryckmätare i psi eller bar. Den skämtsamme mannen i dykbutiken undrade om vi ville ha kompass i ”metric” graderad till 100 grader!

Själv tyckte han det var ett världsomspännande problem att runda pizzor packas i kvadratiska kartonger…..

I USA anger man vägsträcka i miles. I Europa är det km och i Sverige har vi svenska mil.

Nya fendrar

När vi seglade hela förra säsongen i Karibien låg vi förtöjda vid brygga endast två gånger. Dels efter sjösättningen på Trinidad och alldeles före upptagningen på Curacao. All tiden däremellan har vi legat ankrade, alternativt under tiden på Bonaire, på boj.

Detta innebär att våra fendrar i princip inte används under hela säsongen. Eftersom vi har platsbrist i våra stuvfack då fendrarna tar jättemycket plats, har vi nu hittat en lösning på problemet.

Vi fick ett kampanjerbjudande från Hong Kong Sailmakers om att köpa ”Inflatable fenders”, uppblåsbara fendrar, med 50% kampanjrabatt.

Detta känns som en bra idé så vi beställde med leverans till Curacao Marine. Leveransen anlände exakt den dagen vi hade begärt.

Vi har fått med en dubbelverkande pump som gör att det går snabbt att pumpa upp fendrarna. När de inte används kan vi packa ner dem väldigt kompakt och vi har nu fått frigjort stuvutrymme som kan användas för annat.

När fendrarna är pumpade är de ganska stora, 80 cm långa och 30 cm i diameter.

Tillbaka på Bonaire

Balance vid boj på underbara Bonaire

Vi klarerade ut igår, onsdag, och har därefter 24 timmar på oss att lämna landet. Vädret vid avgång var inte riktigt som prognosen förutsagt. Efter alla avsked på bryggan kom vi småningom iväg. Att vi skulle få motvind visste vi men hade enligt prognosen räknat med 10-20 knops vindhastighet men när vi kom iväg var vinden drygt 25 knop. Vi tuggade på för maskin mot vinden och upptäcker att när motorn får jobba på lite hårdare än normalt går temperaturen på motorn upp och närmar sig risk för kokning. Bestämmer oss för att gå in till en ankarvik vid Newport Sand.

Curacaos kustbevaknings helikopter flög över oss på låg höjd några minuter efter att vi ankrat och visade att de har koll på oss.

Efter några timmar hade vinden mojnat något och vi tog upp ankaret och fortsatte. Under tiden hade vi fyllt på kylarvätska på motorn och byt jokerventilen i toaletten som blivit full med vatten.

Kom fram till Bonaire vid 21. Vi var inte speciellt oroliga för att angöra Bonaire i mörker då vi varit där tidigare och vet hur det ser ut. Problemet var att hitta en boj i mörkret men det löstes genom att vi fick hjälp av två hyggliga killar i en dinge. När vi förtöjer i bojen hör jag någon som ropar ”Staffan”. Det visar sig att vi blivit granne med holländska Hallberg-Rassy 36:an Wildeman som vi träffade på Curacao.

På Bonaire ligger alla gästbåtar på boj då det är förbjudet att ankra. Detta för att man är rädda om den fantastiska korallbottnen som finns här. Vattnet är kristallklart. Antal fiskarter är störst i hela Karibien. Förutsättningarna för dykning är magnifika.

Nederländska Antillerna

Vi har nu legat förtöjda ett tag vid brygga på Curacao Marine efter sjösättningen. Det var fruktansvärt hett när vi stod på land. Båten var placerad längs en husvägg med stillastående luft. Fixade snabbt bottenmålning och vaxning av skrovet för att få sjösätta och göra resterande arbeten i sjön där det är lite svalare att vara.

Utöver normal ”vårrustning” har vi bytt ut hela batteribanken. Ett tämligen tungt arbete med batterier som väger 80 kg/st.

Regulatorn för våra solceller havererade i slutet på förra säsongen. Vi har sex solpaneler och kopplar nu in tre regulatorer och lägger två solceller per regulator. Detta för att undvika att hela solladdningssystemet kan slås ut igen.

Vi har låtit tillverka en ny bimini (=soltak över sittbrunnen) som är helt nödvändigt att ha på dessa breddgrader. Den gamla var på väg att återgå till naturen.

Som vi skrivit tidigare är Curacao Marine en trivsam marina. Vi har varit tre svenska båtar här. Lady Mys, med Alice och Björn som vi tidigare träffat på Martinique. Sulamit 2 med Tove och Ulf som vi känner sedan tiden i Las Palmas. Norska båten Blue träffade vi på Trinidad. Bland de övriga båtarna här är flera tyska, holländska, engelska och franska. En av de engelska båtarna var med i samma ARC-segling över Atlanten som vi var.

Blev lite kompis med tyske Jörgen som seglar en Malö 39 tillsammans med sin fru. Vi förbrödrades av gemenskapen att båda segla båtar byggda på Orust. Stackars Jörgen råkade ut för en otäck fallolycka när båten stod på land. Det gick så illa att han fick ett komplicerat benbrott på ena benet och rejäl stukning av foten på andra benet. Själv hade han tänkt sig att få sjösätta båten för att sedan rehabilitera sig ombord. ”Det är roligare att ha tråkigt ombord på sin båt på Curacao än att ha tråkigt hemma i Tyskland”. Läkarna menade dock annorlunda och nu är han hemtransporterad till Tyskland och så försvann en segelsäsong för honom och hans fru.

Våra planer ändrar sig lite grand hela tiden. Närmaste planen är i alla fall att vi först går tillbaka till Bonaire för dykning och lite ”semester”. Stannar där till månadsskiftet nov/dec. Då går vi till Santa Marta i Columbia. Där blir vi över jul och nyår.

Vi kommer sedan att segla med ett rally (eskader) som anordnas av Ocean Cruising Club där vi är medlemmar. Rallyt startar egentligen på Curacao och går till Belize. Tillsammans med engelska båten Beyzano väljer vi att segla till Santa Marta och invänta rallyt där. Vi gör det för att undvika de s.k. ”Christmas Winds” som börjar omkring mitten december. På vägen till Santa Marta passerar man en udde i Columbia som är ett beryktat område där det ofta är hård vind och hög sjö. Vi väljer att försöka passera detta innan ”Christmas Winds” startar.

Rallyt går från Curacao den 3 januari . Vi blir en ganska internationell grupp bestående av åtta engelska båtar, fem franska, fyra amerikanska, en belgisk, en kanadensisk, en schweizisk och en svensk båt.

Curacao till Bonair. Därefter till Aruba och vidare mot Santa Marta.

Colours of Curacao

Tillbaka på Curacao

På Curacao Marine ställer man undan de båtar som lämnas för långtidsförvaring i ett område man kallar ”Security Area” när ägaren lämnar marinan. I Security Area får inga kunder befinna sig, endast deras båtar. Området är inhägnat med taggtrådsstängsel och bevakas med doberman-hundar. Under tiden man har båten på land och är på marinan står man i ”Working Area”. När man reser tillbaka till sin båt gäller det att varsko marinan så de tar fram båten tills man är tillbaka. Eftersom vi anlände på kvällen när det är mörkt valde vi att ta in på hotell första natten. Kändes inte bra att komma till en mörk båt utan el och vatten inkopplat. Massa bagage som skall ombord och grejer som ska ut ur båten. Leta rätt på stege osv. Vi är glada att vi bestämde oss för hotellövernattningen för när vi anlände till marinan visade det sig att man förväxlat vår båt Balance med en båt som heter Baloo. De snabba pojkarna på marinan bytte båtarna på ca en timme.

Vi har en del jobb att göra på båten innan vi sjösätter. Båten är ordentligt dammig/smutsig utvändigt efter landförvaringen. Mycket puts!

När man har en båt som vår med ett teakdäck som är bortåt tjugo år är det en ”never ending story” med utbyte av teakpluggar i däcket. Massor med plugg att byta nu.

Vi gav oss i kast med arbetena direkt. Framåt eftermiddagen kroknade vi av trötthet. Vi tycker själva att vi brukar klara värmen ganska bra och trodde först att det berodde på ovana vid värmen. Och lite trötthet efter resan. Marinapersonalen berättade för oss att det var 45 grader varmt och det är förhållandevis mycket vid fysiskt arbete!

Balance på land på Curacao

Nu gungar inte Balance längre. Hon står på land på Curacao......bland utspilld genever och tummelduns......
Här på Curacao Marine har man ingen travellift som är vanligt på de flesta marinor. Istället har man en monstertruck med två långa medar som körs ner under båten och när de lyfts upp hänger båten stabilt. Med denna utrustning kan man lyfta båtar upp till 60 ton.

Vi har en givare för ett framåtseende ekolod som sitter bredvid kölen. På det viset är givaren 100% skyddad från de normala lyftslingorna vid en travellift men här blev det precis tvärtom. För att vara säkra på att inte "lyftmeden"skulle hamna på vår givare skickade man ner en dykare och allt gick bra. Nu står Balance i "working area" där vi bor ombord och gör iordning allt inför landförvaring i fem månader. När vi åker härifrån flyttas Balance till "Safety area" där hon får stå med taggtrådsstaket omkring och doberman-hundar som vaktar henne från eventuella inkräktare.

Curacao Marine är en riktigt bra marina och man verkar ha tänkt på det mesta. För seglarnas trivsel finns här en pub. På fredag kl 17 är det "happy hour". Då står marinan för första drinken. Sedan kostar en öl 2,50 gulden (motsvarar SEK 12,50).

Det som vi tycker är det mest fantastiska med puben är att det råder självservering. Man lägger pengar i en spann och tar det man vill ha. Här litar man på varandra! Spannen med pengarna står kvar hela helgen och töms på måndag när kontorspersonalen på marinan kommer tillbaka.

Teckenspråk mellan dykaren och truckföraren

Säsongens sista seglats

Idag har vi lämnat innanhavet, som kallas Spanish Water, på Curacao och seglat till Curacao Marine i Willemstad. Vi har haft en blåsig period i Spanish Water. Idag när vi tog upp ankaret blåste det omkring 25 knop. När vi kom ut på fritt vatten satte vi kutterfocken och gjorde då 7-8 knop. Vinden var stundtals uppe i 35 knop. När vi närmade oss Queen Emmas Bridge i Willemstad anropade vi brovakten på vhf-radion för att få broöppning. Vi fick vänta på en stor tanker som skulle passera innan vi fick gå genom.

Nu ligger vi tryggt förtöjda på Curacao Marine i Willemstad. Här ska vi lyfta Balance på land om några dagar. Vi åker hem till Sverige den 21 april för vårt "sommaruppehåll".

Känns lite lyxigt att ligga förtöjda vid en marina. Vi har inte varit förtöjda vid brygga sedan vi var på Trinidad i höstas. Redan vid ankomsten till marinan känns det som vi kommit till en bra marina. Trevligt bemötande, ordning och reda, många i personalen här som hälsar och presenterar sig med namn. Landströmsanslutning och perfekt WiFi! Kan det bli komfortablare?

En svart historia

Curacao var under tiden när slavhandeln pågick en knutpunkt för den handeln. Hit fördes miljoner slavar från Afrika som härifrån fördelades till de karibiska öarna och USA.

I Curacao finns stadsdelen Kura Hulanda. Stadsdelen var tidigare ett slumområde men har rustats upp av en privatperson. Stadsdelen som renoverats med vackra stensättningar, växter, vackra färger och högklassig design innehåller bl.a. ett slavmuseum. Här kan man få en inblick i den vidriga handeln som förekom under några hundra år med människor från Afrika.

Ett slavskepp kunde ha 600 slavar packade ”som sillar”. Dessutom med hemska fängsel och hopkedjade till varandra. Man kan nog inte föreställa sig de plågsamma och sanitära förhållanden som rådde under en sådan atlantkorsning. För att slavarna skulle överleva måste de ju ha lite mat och vatten varje dag. Att ha med vatten så det skulle räcka till 600 ”passagerare” + besättning för en atlantöverfart med ett seglande fartyg är ett svårlöst logistiskt problem. På museet såg vi den äldsta watermaker (avsaltningsutrustning) vi någonsin sett. En kopparpanna i vilken man destillerade havsvattnet så man fick drickbart vatten. Man angav inte kapaciteten. Inte heller energibehovet. Ansenliga mängder ved eller annat bränsle måste ha förbrukats för att få fram det destillerade vattnet.

Curacao

Willemstad, som är huvudstad på Curacao, delas av ett vattendrag. Ena sidan av staden kallas Otrabanda och andra sidan kallas Punda. De två stadsdelarna har förbindelse via två broar. En högbro som biltrafiken går på och en flytande pontonbro som är ett underbart gångstråk i stadens centrum. Pontonbron öppnas med hjälp av en motor med propeller i vattnet som svänger bron så att båtar kan passera. När större fartyg passerar och bron behöver vara öppen lite längre finns två färjor som man kan åka över med.

När vi skulle klarera in på Curacao var det tacksamt att vi hade sällskap med våra danska vänner, Linda och Jesper, som varit här tidigare och hittar vägen. Först åkte vi buss från Spanish Water till Willemstad. Customs låg på Ostrabandasidan. Immigrations låg på Punda-sidan. Relativt långt från varandra och inte helt lätt att hitta vägen. Efter Immigrations behövde man också göra ett besök hos Harbourmaster och betala för ankringstillstånd. Ankringen kostade 10 US-dollar. För tre månader.

När vi kom till immigrations fick vi frågan: ”Hur kunde det ta tre dygn för er att segla från Bonaire och hit”. Svarade då helt sanningsenligt att ”vi ankrade på Klein Curacao på vägen hit”. Fick en blick, men ingen kommentar. Behövde inte säga ”unskyld”.

Spanish Water heter området där vi ligger ankrade. Ett ”innanhav” med flera ankringsvikar. Det blåser ganska mycket här men är sjölä, dvs det går inga vågor. Att det blåser ganska mycket tycker vi just nu är bra. Detta eftersom regulatorn till våra solpaneler inte är vår bäste kompis för närvarande. Vill helt enkelt inte hjälpa oss att omvandla strömmen från solpanelerna till batterierna. För tillfället har vi enbart laddning från vindgeneratorn och är då glada när det blåser mycket.

På pontonbron i Willemstad

Från ett paradis till ett annat

Lämnade igår Bonaire, en ö som vi blivit förtjusta i. Det är inte bara ön man tycker om. Där finns också en trivsam gemenskap mellan seglarna som ligger där. Många återkommer och tillbringar flera månader varje år på Bonaire. Vi har haft tur att komma in i den internationella gemenskapen på ön.

Småningom blir det dags att fortsätta. Nästa mål är Curacao men på vägen till Curacao finns en ö som heter "Klein Curacao". Klein Curacao ligger 15 sjömil från Curacao. Ön är obebodd och en vacker och spännande plats.

Eftersom vi klarerat ut från Bonaire och inte ännu klarerat in på Curacao får vi egentligen inte ankra vid Klein Curacao som tillhör Curacao. Men som Linda i danska båten Manana Maybe, som vi nu seglar ihop med sa, säger dom något kan man ju säga "unskyld". Man kan dock inte be om tillstånd, för det får man inte.

Ön är platt och uppskattningsvis 1,5 meter över havsytan. Fantastiska sandstränder på öns västsida där vi ligger ankrade. Mitt på ön står en fyr som vi med tanke på skicket trodde var nedlagd men när det blev mörkt så visade det sig att den var i funktion. På öns ostsida ligger flera vrak. Eftersom ön är så låg är den svår att upptäcka. En sak som ibland diskuteras när det gäller digital navigation är nödvändigheten av att zooma in i sjökortsbilden. När vi hade vår plotter i "normalt" navigationsläge syntes inte ön. Bland vraken fanns såväl handelsfartyg som en större segelbåt.

På dagarna kommer en del charterbåtar från Curacao hit med turister men på kvällen är vi bara två segelbåtar som ligger här. Danska båten Manana Maybe och Balance.

Nationalparken Washington-Slagbaai

Igår gjorde vi en tur med hyrbil till nationalparken i norra delen av ön. Det finns en del restriktioner när man ska in i nationalparken. Man kommer inte in i parken med vanlig personbil. Det krävs att man har en pick up. Detta för markfrigångens skull. Risken att köra fast på de emellanåt ganska dåliga vägarna är annars överhängande. När man betalt för dykpass till Marinparken ingår inträdet till nationalparken. Växtlivet i parken domineras av kaktus.

Bland de djur man stöter på är ödlor väldigt vanliga. Vi såg även ett par iguaner. Papegojor i vilt tillstånd känns exotiskt för oss men är ganska vanligt. Rosa flamingos ser man på några ställen på ön och i nationalparken finns många. Vi räknade till 130 st vid ett tillfälle. Några fina snorkelställen finns också i parken.